Race Report Ecotrail 45k

 Här kommer en härlig race report från Marcus Blomberg, TNT-medlem och hemmahörande i Falun:

"Redan på tunnelbanan på väg mot start känner jag racepeppen komma. Ser flera andra löpare som är på väg mot stora skuggan, starten för Ecotrail STHLM. Jag möter även flera vänner och bekanta som ska springa. Skönt att kunna prata och skoja bort lite preracenervositet.

Nummerlappsutdelningen går snabbt och smidigt, skönt - jag är alltid nervös och lite stressad tills jag är helt klar, har nummerlappen på och koll på allt kring start. Solen skiner och trots tidig förmiddag så är det redan ganska varmt.

Jag har bestämt mig för att försöka springa ganska snabbt och vill trycka på lite direkt från start. När starten går springer vi alla över gräset mot första backen. När första backen är avklarad tycker jag det känns tungt och har svårt att komma in i löpningen.

Jag kommer ikapp en tjej som jag tycker håller bra fart och jag bestämmer mig för att hålla den genom den första delen med bitvis ganska tekniska, men väldigt roliga stigen Det visar sig vara Charlotte, som sedan vinner damklassen. Vi springer tillsammans och pratar om allt möjligt, helt plötsligt så känns löpningen väldigt lätt och avslappnad. Vi springer på lättlöpta stigar och mindre grusvägar, väldigt skön början. Vi kommer ikapp ett annat par som vi springer med en längre stund. Väldigt kul att träffa nya personer mitt under ett lopp. Det är en väldigt härlig och avslappnad stämning mellan oss löpare. När vi kommer fram till Ursvik blir det genast lite mer tekniskt och utmanande löpning. Det är väldigt torrt i skogen så det gick snabbt och lätt att springa på. Väldigt fina stigar och natur gör att kilometrarna försvinner snabbt.

Löpningen flyter på bra. Solen skiner och allt är bra, jag känner mig stark. Kastar ett öga på klockan och konstaterar att jag ligger bra i fas med min tänkta tid. Vid första vätskekontrollen fyller jag på en flaska vatten och äter lite saltgurka. Det bjuds på allt möjligt gott, chips godis, frukt mm. Jag väljer dock att bara springa igenom så fort som möjligt. En sak som är väldigt roligt och uppskattat, det är att få ha sitt egna namn på nummerlappen. Alla hejarop som man får efter banan blir lite bättre, lite roligare när man hör “HEJA MARCUS” . Det är precis som att man har alla sina vänner utefter banan som hejar på en.

Jag brukar sällan ha koll på vart jag befinner mig under lopp, är oftast så fokuserad på att ta mig framåt. Så är fallet under detta lopp, men jag frågar någon löpare som jag kommer ikapp. Jag kan dock lyfta blicken och se vilken fin natur och varierande natur vi rör oss i, trots att vi är “mitt i City”. Lummiga stigar och ett antal rejäla stigningar överraskar nog de flesta löparna, även de som är hemmahörande i Stockholm. 

 Jag gör någon mindre felspringning, men inte pga dålig markering, utan snarare brist på egen uppmärksamhet. Jag upptäcker dock mitt fel snabbt då banan är så välmarkerad så att om man inte har sett en snitsel på 50-100m så är det bara att backa tillbaka till senaste snitseln och vips så är man på banan igen. Jag kommer in på Stora Skuggan igen, laddar på med vattenmelon och apelsin, kroppen känns förvånansvärt bra.
Jag börjar tro på riktigt att jag ska klara mitt tidsmål. Lämnar stationen med gott humör och självförtroende. Men redan efter någon kilometer så börjar benen kännas lite tyngre. Jag har dock bestämt mig för att kämpa igenom hela loppet. Kanske är det fel val, för jag känner mig mer och mer sliten. Jag får gå i mindre backar. De sista km blir en kamp mot klockan. Tröttheten börjar märkas på riktigt nu, jag snubblar och sparkar i stenar på ett sätt som jag inte gör normalt. Banan böljar upp och ner hela tiden, något som jag normalt inte har några problem med men nu upplever som väldigt svårsprungen. Kroppen är slut.

Jag hittar ändå lite energi av att komma ikapp en del löpare som springer 16 km. Det är inte förrän jag bara har 3 km kvar, som jag inser att jag inte kommer att klara tidsmålet. Det är med en känsla av lättnad jag rullar nerför Skansen. Mycket människor är ute och rör sig och många spontanhejarop får jag när jag kryssar fram bland folkmassorna. Den sista biten in går efter vattnet, jag försöker hitta en sista växel, men den finns verkligen inte. Fokus får bli att ta in omgivningen. Plötsligt hör jag att en annan löpare kommer ikapp.
Jag blir omsprungen precis innan mål, försöker svara, men kroppen har ingenting att svara med.

Det är en härlig känsla att springa in i mål, få medaljen runt halsen och äntligen stanna upp och pusta ut! Målområdet är nog ett av de bättre jag har upplevt. Stor yta där man kan sätta sig ner och pusta ut och prata med alla andra vänner och medlöpare. I mål får man även mat, stort plus att det är vegetariskt! Det var väldigt bra, att snabbt kunna få i sig energi. Loppet var succé för mig, trots missat tidsmål. Alla volontärer som hejade och peppade efter banan, de förtjänar all credd de kan få. Grym leverans av service efter banan. Ecotrail Stockholm, vi syns nästa år!" //Marcus